Jag är så sjukt jävla trött och less på att bo hemma...

Det enda mamma gör är att tjata och skälla på mig om allt jävla skit hon kan, känns inte som att hon uppskattar att man ens existerar...

Hon tycker dess utom att han kan göra vad hon vill och när hon vill, inkludera bestämma över mig och mina två syskon.

Hallå jag är inte 5 år längre, jag kan ta hand om mig själv och då fattar jag inte varför hon lägger sig i allt.

Får inte ha mina parfymer eller mitt eget smink på mitt rum ens, sen ser jag även själv när mitt rum behöver städas så det är inget hon behöver säga åt mig att göra men ändå så tjatar hon om det...

Jag städar bara ännu mindre när nån påtalar det för mig att det är stökigt på mitt rum, jag städar det sen själv när jag känner för det och så är det men det är nått hon inte fattar.

Jag är myndig och gör som  jag vill och därmed menar jag att hon inte kan bestämma över mig, jag är hemma eller nån annan stans när jag känner för det och jag gör saker som jag vill när jag själv vill det!

Jag HATAR när andra männiksor säger åt mig vad jag ska göra, det bestämmer jag själv eller så beror det på hur situvationen är lagd...

Skriver snart igen...

De som kallar sig vara ens vänner/kompisar är inte de egentligen...

Förstår inte varför alla människor ska ljuga för en om allt meningslöst skit det kan komma på...

Känns som att alla tror att man är så blåst, visst till hälften är man men jag fattar mer än folk tror också...

Sanningen kommer alltid fram i slutändan och det vet vi alla, varför inte bara då vara ärliga rakt ut och säga som man tycker och tänker om nån rätt upp i ansiktet!?

Det tar så jävla mycket mer att höra det från alla andra än från den som sagt det från början till alla, då är det bättre om man är ärlig rakt igenom istället för det kommer man mycket längre på...

Jag menar vad har jag gjort för att behöva få veta att alla tycker att jag e en skit egentligen??

Jag snackar aldrig illa om nån utan tar det mellan 4 ögon eller tycker jag nått så håller jag det för mig själv om jag inte känner för att öppna munnen...

Om man ändå vore hel i sig själv!!

Då sitter man igen och deppar då...

Verför ska jag vara så himla rädd för killar, det är jätte jobbigt!

Jag kan inte lita på nån och det är skitjobbigt för det finns mycket som jag bär på innom mig som inte får komma ut, ibland när jag försöker berätta om de sakerna så fastnar det jag ska säga på tungan och det blir aldrig sagt...

Känner mig så ensam och liten och värdelös jämt, typ ingen bryr sig fast de säger att de gör de, inte ens min bästa kompis vågar jag prata om hur jag mår innerst inne...

Han har inte en aning om hur jag mår igentligen mer än ytligt...

De gånger jag gråter gråter jag ut en del av sorgen men allt kommer inte ut fast jag vill berätta om det så går det inte!

Önskar att jag kunde kasta ur mig det men det går inte.

Skriver snart...

Ja det är skönt att vara hemma igen, åkte i fredags till hälsingland där mina två släktingar bor.

Firade misdsommar med dem, syskonen och lossaspappan som var med.

Det var jätte jobbigt att sitta den 4 tim långa resan hem för jag satt på den sidan av bilden som det hela tiden var sol på så jag hade väl mer eller mindre värmeslag, inga kortbyxor hade man heller så jag fick sitta med mjukisbyxor =P

Aja har ju inte dött av ett i alla fall XD

Nu sitter man hemma och tar det lugnt skönt nog, slog till på stort för en stund sen och solade min kritvita mage.

Den är väl typ sveriges vitaste XD

Skriver snart igen

Fy fan vad jag är trött på kärlek!

Till vilken nytta finns den för egentligen?

I alla fall inte till något vettigt, det enda den gör är att såra en, orkar inte längre med den skiten!! =O

Jag önskar att jag kunde komma till en värld som inte innehöll det utan där kunde man bara få leva och vara i frid och harmoni till naturen och till sig själv...

Jag vet vart jag kommer efter döden gör du det?

Men vart jag kommer stannar hos mig...

Jaha då tog man studenten igår då...

Jag är både glad och lessen på samma gång eftersom att det är kul att få gå vidare i livet på samma sätt som det känns himla lessamt att lämna alla sina kompisar.

Skolan och kompisarna har blivit en vana nu och jag längtar verkligen tillbaka till 1:a året, vi hade så himla kul ihop jag och mina kompisar och fick jag återuppleva något en gång till så skulle det vara att få gå på gynmnasiet en gång till! =(

Saknar redan skolan och eftersom det var en internatskola som jag bott i under loppet av tre år så blir det lite extra tugnt att säga hej då till alla kompisarna som man upplevt så mycket ihop med under dessa tre år...

Aja man får vara glad att man har alla minnen där ifrån och jag ångrar mig verkligen inte över att jag valde det gymnasiet som jag gick på!!!

Skriver snart igen... <3

Jag blir så trött på killar i mellanåt...

Jag pratade ut för en vecka sedan med killen som jag har en del känslor för och sa det till honom att jag tror inte att det skulle funka mellan honom och mig.

Samma dag går han till den andra tjejen som han har känslor för oxå och frågade henne om hon kände något för honom fortfarande och då sa jag "vadå så hon är plan B för dig?" och han svarade "nej".

Jag menar det är ju klart som fan att hon är plan B för honom annars går man inte och frågar henne en sådan grej och dessutom när han sitter och säger till mig att jag var ju en sådan mycket bättre tjej än henne och så vidare.

Kul för henne om hon fick veta vad han egentligen sagt om henne och nu är han dessutom ihop med henne... ska ju bli kul att se hur detta slutar.

Skriver snart...