Jag förstår mig inte på värdeln fast hela den och allt annat finns innom mig, jag delar den dessutom med flera andra och för att vara den jag är där jag ska förstå alla andra med en blick och kunna hjälpa andra så gott jag kan så är det inte alltid så lätt att alltid kunna göra det.

Fast än jag är full lärd innom ett område finns det många kvar som jag ska lära mig att förstå, för att förstå hur allt runt omkring oss fungerar så måste man lära sig alla delarna vare sig man vill det eller inte "/

Ibland blir jag så less på att det känns som att jag går två steg bakåt och ett steg frammåt...

Man kommer ju aldrig fram dit man ska känns det som...

Nått annat jag önskar att jag kunde vore att kunna prata med andra utom de jag litar på om mina bekymmer, de enda jag kan vända mig till är gruppmedlemmarna för de går igenom nästan samma sak som jag gör bara det att jag har det värst, många gånger önskar jag att jag var som alla andra och inte mer än en människa i förklädd skepnad...

Jag fattar inte varför man ska ljuga för, totalt har killen man dejtar ljugit för en i två eller tre månader och nu igen så är han oärlig.

Han var ute idag och dejtade någon annan tjej och då fick jag verkligen konstaterat att han fan inte har någon stake i sig över huvudtaget...

Om man har tappat intresset för någon kan man väl vara så pass ärlig att säga det istället för att sitta och knipa käft och lossas att allt är som vanligt!

Jag gav honom säker 3-4 chanser att få mig som sin så kallade flickvän men vart enda gång har han sumpat det och jag tänker inte längre sitta och vänta på någon jävla lögnhals...

Jag menar om man säger att man älskar någon annan människa så pass mycket att man vill spendera resten av livet med den så är det ju något som är sjukt fel när man bara sitter och kniper käft, för hans plan B tänker jag inte vara om det skiter sig mellan honom och den bruden...

Jag är trött på att alltid komma i andra hand för folk oavsett vad det än gäller...

Skriver snart...

Jag fattar inte vart allt ska sluta någonstans...

Du verkar inte fatta vad du håller på med och du tar fan inte heller till dig när någon säger nått till dig.

Jag och min bästa kompis säger inte som vi säger till dig för att vi tycker att det är kul utan för att det faktisk är så, det är upp till dig att lyssn.

Problemet med dig är att det gör du inte och jag börjar lessna som fan på dig och även min bästa kompis.

Inte ens när man snackar allvar med dig tar du till dig det man säger och du står även och flinar en rakt upp i ansiktet när man säger något... tror du man tycker att man tar dig för att vara seriös då eller?!

Jag har inte precis känt dig länge men vet redan hur du är och det är illa anser jag och jag kan ju ta och berätta hur du är:

- Du skryter så himla mycket om allt och allt du inte har och tror att du är något men vet du vad, du är inget mer än alla andra om inte annat en lite jävla skit i jämförelse med mig...

- Dessutom kan aldrig passa tider eller anpassa dig efter någon annan så då är min fråga hur fan ska du kunna klara av ditt liv?

- Så jävla slapp och tror dessutom och tror att alla andra har tid att umgås när du har den tiden, hallå alla kan inte leva och anpassa sig efter dig hela fucking tiden!

- Du tar även saker för givet och tror att du kan tex. bjuda hem folk till någon annan och dessutom planerar du saker som du inte ens frågar om det är okej att man gör si eller så, men det är ju såklart de få gånger du kan planera och när du väl bestämt att du ska träffa någon så kommer du alltid förtjent...

Jag har inga problem med att hitta killar har jag märkt så varför hakar jag upp mig på dig för??

Inte en aning men mitt tålamot för dig är snart slut och det har jag varnat för, ska bli kul att se om du lyssnar överhuvudtaget...

Skriver snart...

Vad less jag blir på folk över lag...

De säger att det lyssnar och mer än gärna lyssnar de på ens problem och bekymmer men i själva verket när man har börja att prata så ångrar det allra flesta sig.

Inte många vill lyssna för de anser att det är för jobbigt, speciellt om det är folk man pratar ofta med.

Då säger de ifrån och så sitter man där liten och lessen och önskar att någon kunde ta det till sig när man berättar något, för det man många gånger förklarar förstår ingen... knappt ens de som genom gått det själv kan ägna sig åt att försöka hjälpa andra genom att finnas till hands när man behöver prata eller känner att man skulle behöva ett par kloka kommentarer...

Alltså när man försöker göra sig av med någon börda man har på hjärtat så vänder nästan alla ryggen åt en...

Skriver snart...

Hur känner man sig egentligen när man e glad?

För dig är det alltid jag som gör fel för det är ju alltid fel på mig, vem annars?

Du tror jämt att du är så perfekt och det man säger lydssnar du inte på utan det är som att prata med en vägg så hur gör man för att nå fram egentligen?

Många frågor men det är inga man får svar på utan de svar som finns får man försöka ta reda på själv...

Det är svårt att känna sig glad när man vaknar upp i en skit varje dag, om du var med om samma sak som jag skulle du förstå hur det var innom bords hos mig och då skulle inte heller du kunna vara glad.

Hur ska man även kunna vara glad när det e som att gå runt i ett mörker här hemma, man letar efter ljuset men det finns inget.

Du säger att du vet hur jag har det men då borde du även förstå hur det är att ramla ner i ett mörkt hål och inte kunna ta sig upp, som en stark individ kan man det men om man inte är det då?

Om man är helt trasig på insidan i hjärtat och stjäl så kan man väl inte kalla sig för stark har jag för mig i alla fall.

Hade jag en ekonomi för att kunna flytta så skulle jag göra det men nu är det inte så och därför får jag dras med den här skiten.

Jag vill kunna känna mig glad någon gång mer än när jag är i stallet, enda gången jag lämna alla tankar åt sidan är när jag sitter på häst ryggen, skulle vara så jävla skönt att kunna lämna allt åt sidan alltid oavsett vad jag än gjorde.

Hur gör man när man ska ändra på den man själv är?

Vart ska man dessutom börja och vart är början och slutet på alla problem?

Jag kommer inte kunna göra något åt mig själv för än jag har flyttat och så kan jag i och försig sluta och prata om saker och ting men som du säger så mår jag bättre om jag får prata men varför tycker du då att min mun går i ett?

Det är inte så konstigt att jag då i vissa lägen hellre väljer att hålla käften, när jag väl försöker förklara varför jag är sådan så tappar jag alltid bort mig för att jag vet att det inte spelar någon roll om vad jag säger för du stänger ändå alltid av när man pratar med dig.

Du säger många gånger om att du är less över mig angående si och så men tror du inte att det finns saker hos dig jag e less på, sen spelar det ingen roll om jag berättar vad jag e less på med dig för du lyssnar ändå inte.

Jag lyssnar inte heller alltid men det är inte så konstigt när du inte lyssnar på mig, du har alltid varit som att prata med en vägg och jag säger som dig " jag lär mig av den bästa "

Skriver snart...

Man får seriös ta en dag i taget och var dags skit som kommer med en nypa salt eller ja försöka i alla fall att göra det...

Jag fattar inte varför vissa människor inte bara kan erkänna sina misstag istället för att bara sitta och ljuga en rakt upp i ansiktet som att inget har hänt, det värsta jag vet är folk som ljuger för mig.

Att ljuga för mig är det värsta man kan göra för jag har så svårt att förlåta efter att man har ljugit för mig bara en gång.

Att man drar en vit lögn är en annan sak än att man står och blå ljuger en rakt upp i ansiktet är, det finns få människor som tollererar sådant och jag är defenetift en utav dem som inte pallar det...

Jag är så sjukt less på att folk bara kastar en massa skit på mig hela tiden, de flesta vet hur jag har det hemma och ändå bara fortsätter de som att de tror att jag vore van vid det och skulle inte göra något.

Jag tål inte heller idag att jag eller andra grälar/bråkar eftersom det har jag vuxit upp med och trött på att lyssna på...

Jag blir så himla trött på att folk alltid ska tjata och tjafsa på mig hela tiden...

Jag menar vad ligger nöjet i det, har fått tre utskällningar av min förbannade morsa idag och till vilken nytta egentligen?!

Jag väljer helt själv om jag vill gå till plugget eller inte och sitta och glo där eller inte, är lixom inte 5 år längre utan myndig och klarar mig själv.

Fick det klart för mig idag att jag aldrig mer tänker prata öppet on mina problem heller utan allt kommer hädanefter att stanna hos mig.

Den saken är ju klarlagd åtminstonde, det är alltid så när man tror att man kan lita på folk så vänder de ryggen åt en och öppnar käften och sprider det man sagt vidare.

Man gör ju bara nån lessen med att hålla på så men det finns ju de som tycker att de är kul...

Aja en sak är också säker och det är att jag hatar att folk tjatar på mig, jag gör bara det folk tjatar ännu mindre och skjuter upp på det.

Skriver snart

Undrar egentligen hur många gånger i mitt liv jag har blivit så himla trött på livet och trött på att leva egentligen...

Ja det är ju i alla fall så många gånger så man inte ens kan räkana upp det på båda händerna xD

För första gången på jag vet inte hur många år det är känner jag mig liiiite men bara lite lättare om hjärtat när jag har löst lite skit problem hemma som jag länge har gått och grubblat och mått dåligt.

Ändå när jag snackade med mamma om det så kändes det som att det inte löste ett skit, samma sak känner jag när jag pratar med andra som jag kan vända mig till.

Men de jag kan vända mig till är väldigt få då jag inte vågar lita på någon men det skulle inte du heller göra om du gått igenom en hel del skit...

Skriver snart...