Aldrig mer ska jag öppna mitt hjärta för någon, visst kanske jag skaffar en kille en dag men han kommer aldrig någonsin få mitt hjärta för det kommer jag hålla för mig själv.

Allt för många gånger har de blivit rivet, rispat och misshandlat och de som finns kvar av det nu är i skärvor så min uppgift är att lappa ihop de som finns kvar och det lär ju bli en nästintill en omöjlig uppgift...

Ne aldrig någonsin mer ska jag öppna mig för någon igen, de jag redan har gjort det för får det väl vara så...

Det som redan finns skrivet bland stjärnorna går inte att ändra för ödet styr oss alla, jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt.

De band man har till vissa människor är verkligen speciella och de följer en genom vad som hellst och finns till och med där och kämper med en och för en.

Vissa band jag har är jag väldigt tacksam över och jag är även väldigt tacksam för att de finns där i vått och torrt.

Min andra halva är du och det är då endast du som gör mig hel, du är den enda som kan locka fram mitt riktiga jag ur mig.

Det är så skönt att vara så pass långt bort, det är så skönt att veta att jag inte kan göra ett skit åt det som händer hemma.

Jag ser mot horisonten och vet att där borta finns alla mna problem som väntar på att jag ska komma hem.

Du är ett av dem ska du veta, problemet är att du inte har en aning om det tror jag i alla fall...

Du tror att du behandlar mig bra och dessutom får mig att må bra men nu mera kan inte ens du hjälpa mig att må bra i stjälen.

Förut... ja då fick du mig att må bra för att jag kände att du brydde dig om mig, nu mera känns det mer som att jag står ivägen för dig och ditt liv i och med mina känslosvall.

Allt för många gånger har jag gråtit inför dig och kastat all min skit på dig och nu är jag less på det och jag menar det!

Du säger att "du finns där för mig och att du vill att jag pratar med dig" men varje gång jag pratar med dig får jag samma känsla av att du inte orkar lyssna och vänder mig ryggen åt.

Jag ställer mig då frågan varför jag då ska prata med dig?

Jo en gång i tiden fanns du alltid där dag som natt och jag visste att du älskade mig men nu vet jag ingenting längre.

Du kan ju inte ens prata med mig om vad som hellst så varför ska jag då återigen prata tillbaka?

Ja självklart mår jag bra av att prata men du ser inte ens mig på samma sätt längre för jag tror inte du kan se igenom mig längre, du var den enda som kunde det förut men nu har jag blivit för stark för dig, jag känner inte längre samma behov utav att vara med dig utan jag känner mig mer självständig för jag har blivit mer medveten om mig själv...

Jag minns det som igår då jag läste dina brev till mig och i ett av dem frågar du mig "kommer du ihåg hur allt började?".

Hur ska jag kunna glömma en sådan sak, jag minns det som om det vore igår och förr gjorde minnet mig glad men idag så svider det och håller nästan på att kväva mitt hjärta av smärta.

Jag minns hur lycklig jag var när jag kände att jag fick mina känslor för dig besvarade utav dig, det var som du skrev att det bara klickade mellan oss och det gjorde det verkligen, jag lixom du fick känslan av att tiden stannade just vid det ögonblicket och jag önskar än idag att jag kunde stannat där under stjärnorna tillsammans med dig för alltid, tyvärr så går det inte för tiden rullar bara på framåt och det enda man kan göra är att blicka tillbaka till det som varit och det enda man kan göra något åt är det som händer just nu eller som kommer hända framöver.

4 hela och underbara månader gick och jag blev illa behandlad utav dig men vad gjorde det mig för jag var van vid ännu värre saker, pang sa det en dag då jag insåg att jag inte behöver lyda dig som en hund i koppel som bara ska lyssna till kommandon man från dig, jag kom hem med blåmärken varje helg och sen skulle jag dölja det för min mamma och det var inte precis det lättaste.

Samma dag jag förstod att jag faktiskt är lika mänsklig som du så startade alla våra tjafs och gräl och du blev så förbannad utav det jag sa att du gjorde saker som jag bara kan hoppas att du ångrar än idag...

Hur illa du än behandlade mig efter och att nästan till och med varit nära på att ta livet av mig så fanns jag alltid där för då älskade jag dig så himla mycket!

Jag vet inte om du förstod varför jag tappade tillitet för dig men du var inte precis den första som behandlade mig som jag vore skit värd och jag var less på det eftersom jag kom till en plats där jag märkte att man kunde faktiskt få må bra och jag tänkte inte låta dig sätta käppar i hjulet för det men ändå lät jag dig hålla på som en skit mot mig.

Så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen sa du att jag var en ängel som gud sänt till dig men vet du vad jag är något större än det som du strax därefter fick uppleva, du kunde inte handtera mig utan och det har du aldrig riktigt kunnat heller utan du har bara kunnat få mig lägga band på mig själv och tänka efter vad jag egentligen höll på att göra många gånger och än idag leker du med en dödsmaskin precis som om du inte förstod vad jag är kapabel till att kunna göra men du vet i stjälva verket mycket väl vad jag kan göra.

Varje gång som du sa till mig vad du ville med mig i framtiden så trodde jag på dig för jag visste att vi var menade till något mer som jag varken själv har valt och oavsett om jag vill det eller inte så kommer det att hända om jag inte får ett slut på allt detta!

Alla andra gånger du förklarat för mig att du skulle kunna dö för min skull så tar jag tyvärr det än idag som en lögn för att jag inte förstår varför du skulle kunna göra det för min skull, varför skulle någon som bringat så mycket skit över än kunna göra det för min skull?

Många gånger har du sagt att du ska ändra dig men det händer nästan ingenting, om du fick höra varje gång vi skulle ses, prata i telen eller messar med varandra hur dålig som person du är så förstår du min sits, man kan säga vilka dåliga sidor någon har men man behöver inte upprepa det varje gång man överhuvudtaget ens pratar med varandra för det får mig bara att känna mig värd skit och inte överhuvudtaget ens förtjänar att leva.

Du undrar varför jag lessnat på allt så kan du tacka din dator för det, vill du inte vara med mig så säg det då istället för att sitta med ryggen emot mig varje gång jag är där för jag orkar inte längre se på din rygg...

Och att alla gånger komma hem till dig och bli kallad för hora eller fitta fast jag hör att du menar det på skämt så tycker jag man inte att man kallar någon för sådant för jag blir jätte lessen varje gång.

Kalla man det för skämt att kläcka ur sig sådanna saker vad har man för en jävla humor då egentligen?

Allt som händer mellan oss idag skyller du på mig fast än att du vet att jag inte är största boven i dramat, jag har helt enkelt tappat respekten för dig och slutat lyssna för att det enda jag ändå får höra är typ hur jävla värdelös jag är och hur dåligt jag beteer mig men beteer du dig bättre, mycket av allt det jag har skrivit är saker som du fortfarande inte har ändrat på och så säger du att jag inte kan ändra på mig...

Att jag har blivit den jag är kan jag tacka dig till viss del för och det beror på som du skrev att det var ditt fel från första början.

Du sa även att jag förtjänade någon bättre och ja det gör jag men ändå höll jag mig alltid till dig, jag som du är så jävla trött på alla våra gräl men det som du en gång har startat kommer jag nu få försöka avsluta på vilket sätt det nu blir.

Jag vill också vara lycklig och nej det är jag inte med någon som bringar en massa skit över mig.

Ett förlåt kommer jag inte ta emot för än allt är över så som att alla våra gräl har upphört och en hel del andra saker där bandens knutar behöver trasslas upp.

Jag önskar att jag visste hur mycket du menar att jag betyder för dig men av helheten att dömma så känns det som att jag vore värd skit etfter allt vi gått igenom och hur många gånger du än säger det till mig vad jag betyder för dig så kommer jag inte tro dig för än den dagen du bevisar det för mig.

De dörrar du öppnade hos mig kommer mer än hälften antagligen att vara stängda under resten av mitt liv och jag har lärt mig läxan med att vara blint kär och att vara för snäll.

Det som är mellan oss bara som vänskap kommer kunna att förbättras med en stor ansträngning men att få mitt tillit tillbaka kommer du att få kämpa som fan för...

Av allt detta jag skrivit vet jag inte om du någonsin skulle ta åt dig något utav det men jag vet att jag har lättat på mig hjärta i alla fall och en tung sten har fallit av från den och jag är nu tom på ord och lever endast för mig själv och aldrig mer för någon annan på det sättet igen, aldrig någonsin kommer jag försöka skänka bort mitt liv till någon igen...

Du tog halva mitt hjärta och när allt hände så tog du det med dig så nu när sanningens läge är här så står jag här med ett halft hjärta och jag har inte en aning om vem jag är mer än att jag känner hur jag håller på att tynar bort...

Den du då var för mig kommer du aldrig någonsin kunna bli igen och det saknar jag så mycket att det känns som om andra halvan av hjärtat ska brista!

Sprickorna i andra halvan har redan hunnit börja vandra och om jag kommer kunna lappa ihop det är osäker för jag saknar allt så jävla mycket.

Alla ser mig som den lilla vita ängeln men sanningen är den att det är precis tvärt om och jag håller på att bli galen av att ingen ser mig, inte ens den som kunde se rakt igenom mig förut kan se igenom mig längre för jag är som en mur...

Varje gång du ser på mig så rasar en annan mur jag har byggt upp och jag vet inte varför, är det jag som bryr mig och är blödig?!

Jag vet i alla fall att jag skulle behöva bli en känslokall vägg för att orka leva själv...

Många tårar har runnit och kommer att fortsätta tills jag orkar gå vidare för på det stället jag står orkar jag inte stå så länge till.

All skit kastas över mig och det känns som att allt jag älskar tas ifrån mig på det mer otrevliga sättet efter det andra och jag har länge funderat nu varför just jag?

Varför kan inte jag få leva och må bra utan att ha en massa bekymmer?

Jag önskar så himla mycket att jag kunde få vara som alla andra och nästa gång kärleken dyker upp kommer jag aldrig någonsin mer att yttra mig om vem jag egentligen är för det ställer bara till det ännu mer.

Hade jag aldrig berättat för dig så hade jag inte varit lika bunden till dig som jag är och det värsta är att du ser hur jag lider utav det och har även börjat lida av att jag gör det.

Jag är trött på att blanda in andra i min skit så det är bättre att jag löser allt själv med det jag har kvar, bättre att vända sig till dem som vet och lyssnar.

De som man inte behöver lära upp från grunden!

Jag ångrar så himla mycket att alla mina kompisar får lida för mig skull för att jag inte kunde hålla munnen stängd och det är något jag kommer att få lida utav resten av livet...

Om du visste vad du har gjort med mig, jag är inte längre den jag var förut utan jag har blivit som du!

Varje gång jag ser dig bubblar ett hat innom mig som får mig att nästan tappa fattningen, jag trodde jag kommit över allt det som jag gått igenom men det har jag tydligen inte...

Jag vet vad jag tycker och tänker om dig och jag kan väl säga att det är inga vackra tankar, hur kan man bara som jag förlåta och låta dig hålla på som första klassens skitsövvel mot mig?!

Jag är lika mycket människa som alla andra men du ser mig som ditt jävla djur i koppel och jag som den idiot jag är har bara funnit mig i det för att jag då älskade dig så jävla mycket, nu är det slut på allt sådant för jag kan se efter mig själv och jag ska lära mig se allt sådant jag bör kunna själv utan att behöva dig!

Allt som kommer ur min mun måste vara gnäll för dig antar jag, kan inte ens sitta och messa/snacka i telen med dig utan att jag får höra hur jävla fel det är på mig hit och dit, till och med när vi umgås trycker du ner mig i skorna och så har du mage att säga att du får mig att må bra...

Ja jag mår bra av att vara hos dig för då slipper jag vara hemma åtminstonde men om du får mig att må så bra längre vet jag inte.

Tycker du inte gör annat än skäller och gnäller på mig om vad alla mina fel ligger, jag vet att det är fel på hela mig men att skälla på mig gör inte att mina fel blir bättre för de river du bara upp och alla gånger jag sätter mig och gråter inför dig för att jag inte orkar höra på allt skällande så känns det som att du varje gång tar mig för att "jaha nu börjar hon lipa igen"...

Den sista utvägen börjar närma sig sakta men säkert mot min STORA vilja då jag inte vill mista dig som kompis men våran vänskap går helatiden ett steg fram och två bakåt.

Jag vill verkligen inte ta den sista utvägen för jag anser våran vänskap för bra för det, du pratar om att flytta ihop sen med tiden men det kommer förmodligen aldrig att bli så heller...