Fan vad jag hatar känslor, flera gånger har jag kommit underfund med att de känslor jag har för dig kommer jag att få kasta i soptunnan för de leder ingen vart mer än att jag sårar mig själv...

Idag kom jag verkligen underfund med att jag kommer att få gräva ner dem helt för jag kommer bryta ihop av dem!

Jag kan inte hjälpa att jag jag känner som jag gör för dig och jag vet att jag inte kan göra ett piss åt det att du inte känner likadant men jag är så jävla less på de känslor jag bär på så dags att droppa dem...!

Sitter man och gråter blod igen då för åter igen har man fått hjärtat krossat plus att man typ näst intill fått det påtalat hur värdelös man är...

Jag får höra hur fel det är på mig hemma varje dag och på jobbet då jag alltid ska vara så perfekt känns det som och nu även utav dig...

Du var mitt allt och halva mig och innan så visste jag inte vem min andra halva var men det hade ingen betydelse för jag hade din halva i mig och dig men vem är jag nu?

Hela jag är borta och har inte längre någon fristad, ditt hem var min fristad men även den togs ifrån mig och det enda jag har är att ta till flykt runt om i landet i min bil som tar mig dit jag kör vart det nu vet jag inte för jag har inte en aning im var jag hör hemma.

Du undrar varför jag blir besviken på dig och det är väl inte så konstigt när jag älskar dig mer än något annat i denna värld och nästa, sen undrar du även varför jag inte vill inse hur det är och kommer bli mellan oss och det är för att jag vet att jag blir så lessen och sårad varje gång det händer något och det spelar ingen roll vad det är i skalan, skärvorna i hjärtat skaver oavsett vad det är men ibland så rasar alla...

Jag har det väldigt jobbigt för tillfället och jag vet att du hatar när jag säger att jag är värdelös men föreställ dig själv att komma hem varje dag och få det påtalat för sig och även bli påmind på jobbet om det och nu även få höra det   ganska ofta utav den som betyder mer än vad jag knappt kan beskriva med ord för mig själv, självklart vill jag att du ska vara ärlig på samma sätt  som att jag ska vara det tillbaka men det räcker väl med att påtala någon gång och inte sitta och pika en jämt oavsett om det är när man ses el över tele eller vad det nu kan vara?

Jag hoppas en dag att det ska bli bättre mellan oss så vi båda kan få slippa sitta och lida utöver den andre men så kommer det förmodligen inte att bli då vi är så omänskligt samman länkade till varandra, du är alla mina pusselbitar och jag dina på samma sätt skulle man kunna säga att du är min andra halva av hjärtat och jag kanske ditt.

Ingen betyder mer för mig än du och jag hoppas med båda mina hjärtan att du vet det!

Älskar dig!

Vem vet vem jag är om inte jag vet det själv?

Är stjärnorna på himlen sanna eller är de är en lögn precis som allt annat i livet?

Man föds säkert inte oskyldig heller i och med att man är som skit redan då...

Inte är jag hel i mig själv heller för den som jag känner mig hel med tror jag aldrig kommer se mig på samma sätt som jag ser på den...

Jag önskar jag vore som alla andra ibland så att jag kunde få leva ett normalt liv...

Jag orkar inte mer för vad jag än gör för din skull så är det inget värt från ditt håll...

Jag vill inte att du ska vara en grupp medlem pga att våra gräl går ut på resten av gruppen plus att jag vill inte se Fire så lessen som jag vet att hon blir varje gång vi grälar el missförstår varandra!

Jag vet inte heller om jag vill knyta samman mig själv med dig som jag gjorde på samma sätt förut för det var hjärtskärande jobbigt...

Jag säger inte som jag gör för att jag vill lämna dig åt ditt öde utan för att jag har nått min gräns och att någon av oss måste säga att den gränsen är nådd någon gång...

Att du inte vill lösa något gör inte saken bättre...

Konsekvenser finns över allt och bildas av minsta lilla man gör!

Jag är så jäkla trött på att tjafsa och till och med diskutera olika saker med folk för det har jag gjort så mycket så jag springer hellre baklänges därifrån.

Varje gång jag ringer till dig så slås jag alltid av tanken att "kommer det att bli tjafs denna gången också".

Jag var så nära på att säga upp vänskapen med dig för att jag kände att jag hade nått bristningsgränsen...

Sen under den tiden vi pratade så förlät jag och försökte igen och idag av all vår historia innan så är jag rädd för att diskutera minsta lilla i och med att jag mår så grymt dåligt av att gräla/tjafsa med dig.

När man ska berätta att si eller så kanske inte går så blir du så verkligen överdrivet besviken så att de leder till att du varje gång sätter igång med ett stort förhör om varför jag inte kan ses idag eller varför jag inte vill som jag vill vissa gånger...

Du ska alltid ställa en mot väggen och fråga varför och så undrar du varför jag inte pratar med dig knappt längre och det är just därför att jag är trött på att bli lus läst varje gång, de få gånger jag törs öppna munnen och säga vad jag tycker om ditt beteende så typ tar du mig inte seriöst heller vilket gör mig skit lessen.

Du satt alltid för ett tag sen och berättade hur illa jag betedde mig si eller så och fick mig att känna mig värd skit men när jag försöker prata med dig om nått om dig lyssnar du inte ens och så har du mage att gnälla på mig om att jag aldrig lyssnar när vi har vanliga konverationer men jag lyssnar alltid när det är viktigt som mitt eget beteende osv :'(

Kan man ändra på ödet eller är det redan förutbestämt?

Kan man sudda ut det som redan står skrivet bland stjärnorna?!

Varje dag gråter min stjäl och man ser det även utvändigt ibland och varje natt lider jag i mina drömmar...

En röst viskar inombords varje dag om vem jag är och vad jag är till för att göra, rösten säger även ibland vad jag ska göra men när det gäller dig har jag ingen mer än mig själv som jag måste lyssna på.

Du fick ett val och det var mellan din kärlek och din allra bästa vän, jag skäms och lider över att ens behöva sätta dig i den sitsen jag satt dig i nu för det känns som det inte skriker annat än "SJÄLVISK" och "EGOIST"!

Men vad ska jag göra, detta är min uppgift och då spelar det ingen roll hur bra vänskapen är mellan oss... =(

En ledare har beslut den måste fatta men detta kommer bli det svåraste jag någonsin har gjort för hela mitt öde hoppas jag innerligt kommer att skrivas om.

Jag tvivlar på att du vill sitta bredvid mig hela detta liv och livet efter det och bara vänta på att ditt liv ska rinna ut mellan fingrarna på mig, jag tror inte jag kommer klara av att se det och det sägs även att det är det som man älskar som allra mest som man måste lämna bakom sig och släppa ifrån sig.

Jag råder dig till att välja klokt för klockan tickar hela tiden och väljer inte du måste jag göra åt dig och mina tårar då kommer att bestå av blod men mitt tycke ska inte påverka ditt beslut...

Kan man ändra på det?

Jag kommer att försöka med det i alla fall för jag är trött på att du kör med mig som någon slags golvmopp...

Ödet säger att det är vi och att vi ska vara tillsammans i evighet efter evighet men vill jag det?!

Nej faktiskt är svaret både och i och med att du är tyvärr halva jag, mot min vilja har du hunnit bli halva jag och försvinner du ur mitt liv får det tyvärr stora konsikvensker så som att försvinner du tar du halva mig med dig plus att jag kan bara vara mig själv när jag är med dig...

Hur kan man hata en människa lika mycket som man älskar den?!

Om det inte vore så att du stod och slogs för mig vid min sida så skulle du inte ha varit halva mig idag, din tid i gruppen är räknad för jag tror tyvärr att du kommer att ta dig vatten överhuvudet plus att jag vill inte se dig ha ihjäl dig pga mig...

Hur själviskt är inte det att låta någon annan dö för en istället för att ta sig an något själv, visst jag klarar det inte själv men på nått sätt ska det gå, hellre det än låta ödet ta över!

Det finns många saker som jag tror på som är och kommer hända...

Jag vet att vi är menade för varandra men du verkar inte fatta det när jag pratar om det och ändå bildar du på samma gång en helt annan uppfattning hos mig!

Du säger till mig att det är dags att inse att man inte kan ända på ödet men samtidigt så pratar du om vad för slags tjej du vill ha...

Den tjejen du pratar om är en förbättrad vertion av mig men samtidigt som du vet det och talar om det för mig verkar du inte själv vilja inse det...

Du betyder verkligen allt för mig oavsett om jag vill det eller inte men tyvärr kommer du krossa mitt hjärta innan dess att du har förstått det och hur långt det hinner gå kan bara tiden utesluta...

Jag vill inte heller inse allt detta men hur många svar har inte du och jag fått kastat rakt upp i ansiktet som tyder på att ödet är det som vi förutspått?!

Klart att jag dessutom vill ha dig för mig själv när du betyder allt för mig och det är väl då inte så konstigt =*O