Ända sen den dagen det tog slut mellan oss så visste jag vad jag kände för dig!Det har jag alltid vetat för jag älskade verkligen dig under hela den tiden...Ett stort men i det hela är att jag står vid en återvänds gränd i dagens läge och jag vet egentligen vad jag måste göra för att få hela mig att gå vidare...Men vad vill jag egentligen och vet du hur mycket jag offrar för dig?!Jag ljuger för mina vänner och min familj om att du är någon annan, allt för att få vara med dig!Problemet är att jag känner mig förvirrad och splittrad då jag inte längre vet vad jag känner för dig och inte heller vet vart jag har dig och hur du känner?Jag kände ett hugg av känslor idag som ligger undangömda någonstans, håller de på att dö helt eller har de inte vaknat till liv från sin långa dvala?Jag önskar jag visste så jag slapp känna mig så kluven för det medför att jag måste bryta löftet om att inte dölja något för dig...!När jag kände ett hugg tidigare ikväll av gamla känslor så sa jag automatiskt till mig själv att sluta eftersom att så var det inte jag kände men hur är det egentligen?!Ska jag säga som det är eller sitta tyst?Jag vill inte förstöra något mellan oss men jag har en del att tänka på...

Jag visste att en dag skulle du förstå hur allt låg till, eller så har du vetat det men förbi sett det.Du är den enda för mig som jag vill dela hela min framtid med och det var som en tung sten ramlade av hjärtat när du äntligen sa det.Jag önskar verkligen att allt vore perfekt mellan oss men vi kan inte annat än gilla läget, för vi kan ju inte leva utan varandra har vi båda fått lära oss.Du anar inte hur mycket jag egentligen älskar dig och jag skäms lite när jag inte svarade när du sa att du ser framtiden med mig men det var för att jag blev så paff över att du sa det.I 3 år har jag trevat fram och tillbaka utan att veta vilken väg jag ska välja men nu vet jag äntligen det! :-D

Inget hos mig spelar någon roll!

Jag kan öppna ögonen för att se mig själv och för andra, jag kan även ändra på mig och det har jag gjort ca tusen gånger om inte mer...

Varje gång jag ändrar på mig så blir jag någon som jag inte är så varför ska jag ändra mig?

Det enda som finns hos mig är fel och de kan även jag se men vem fan sa att någon är perfekt?!

Jo just det ingen är perfekt och jag kan bara finslipa på mig själv men aldrig ändra mig helt men vissa tycks ju tro det.

En gång kunde jag gjort allt för en person och det jag fick tillbaka var en käft smäll i princip, jag ändrade hela tiden på mig för att vara den personen som han alltid hade drömt om men allt var fel.

Mina kläder var fel, jag såg väl inge vidare ut, jag lyssnade inte och jag var kortfattat bara skit värd...

Jag vill att det kommer någon som ser mig för den jag är en dag men det som allt annat är väl bara önskedrömmar.

Vad är det du inte fattar?

Jag har sårat dig 3 gånger och du vill försöka igen och då måste jag ställa frågan, är du dum i huvudet?

Det enda jag gör är att förstöra ditt liv, finns inget hos mig som någonsin kommer kunna göra dig lycklig och det vill du inte ens erkänna för dig själv.

Jag har känt ända sen förra gången vi tog upp kontakten igen att vi inte passar ihop och första och enda gången jag var hemma hos dig så fick jag panik och undrade vad jag gjorde där...

Jag önskar att vi aldrig hade träffats för då hade du sluppit bli plågad utav mig och jag menar det verkligen, du förtjänar en så mycket bättre tjej än mig för jag kommer aldrig kunna bli den som du önskar att jag ska bli...

Jag vet precis vad du går igenom när det gäller mig och hur det känns för dig inombords när jag säger att jag inte vill något mer än vänskap.

Jag har också varit med om det där samma person sårat mig 4 gånger och inte bara stuckit kniven i hjärtat på mig och vridit om utan även fått det att gå i tusen bitar, plus att den innan mer eller minde försökte ta livet av mig.

Du anar inte ens hur det känns att sätta tillbaka bitarna en efter en och försöka hitta sig själv inuti sig själv när man är helt vilsen!

Jag kommer aldrig någonsin bli hel igen, inte ens den som fick mig att bli hel senast kommer aldrig någonsin igen kunna göra mig lycklig så det enda jag har kvar är att försöka leva med det och hitta tillbaka till mig själv.

Jag vet inte ens vem halva jag är och det kommer jag aldrig någonsin att få reda på heller...

Jag fattar inte varför jag får för mig en sådan sak som att vi är tillsammans och tror ben hårt på det...?!

Du säger till mig att du inte är redo för ett seröst förhållande men ett öppet förhållande går tydligen bra och är det i vänta på något bättre då eller?

När jag säger till dig hur mycket du betyder för mig får jag alltid skit kastat tillbaka på mig som hur dåligt jag är osv.

Jag sa de tre orden till dig senast vi sågs och de klämde du ur mig, var det för att få det bekräftat om hur hur jag kände och att du kunde fortsätta med all säkerhet att ligga med mig nästa gång vi ses också?

Du säger att du vill det samma som jag men varför säger du då att du inte är redo för seröst förhållande?

Många frågor snurrar hos mig och inte ett enda svar har jag fått av dig för du skiter i att svara på dem...!

Varför ska jag då svara på dina frågor när jag inte kan få några svar utav dig...

Jag har väntat i tre år på att du och jag en dag ska bli ett igen och när jag får för mig det genom att du sa att vi typ är det så känner jag mig dumpad nu i efterhand när jag vet att det bara är ett öppet förhållande där du typ ändå ser mig som din sex leksak som du behöver för att kunna göra dina behov.

Jag vet ärligtalat inte om det är minnena av vad som varit eller att du bara skiter i att svara och bry dig som sårar mig som mest...?

Sen att du säger att vi ska höras när man är redo, vem menar du då?

Ska jag bli redo att komma med ett ett ihop lappat hjärta eller du när du har lekt klart i livet och redo för något annat?!

Vilket håll ska jag vända mig åt egentligen?

Vilket håll jag än går åt så slutar det alltid med att jag går in i väggen men vem eller vad är denna vägg?

Är det en människa som hindrar mig eller mina egna begränsningar...?

Jag fattar inte varför alla måste tycka som du alltid, har inte andra människor också en egen vilja att kunna göra som de tycker eller vill.

Bara för att du har tid och lust så behöver det inte alltid vara att jag känner det samma.

Jag kan precis som du inte ha lust till vissa saker och exempelvis vara trött men när du är trött eller är på dåligt humör så ska jag respektera det...

Varför?

Jag ville jätte gärna igår och blev jätte lessen när du ville kolla på film istället och idag är jag för trött och kommer bara att sluta med att jag blir grinig och det vet du men ändå så skiter du i det...

Jag klarar inte av detta mer, vissa klarar att hålla på och leka runt bland andra men sådant finns inte i min värld.

Orken att försöka lappa ihop sår som jag har finns inte längre, jag har försökt länge nog.

När jag förklarar för dig att jag är rädd för allt som har med killar att göra plus kärlek verkar du inte fatta utan du bara kör på utan att ens försöka förstå.

Du ställer frågor som du inte har med att göra och förväntar dig svar men jag får inte ett enda svar utav dig när jag för en gångs skull ställer en fråga.

Du tycker att jag inte bryr mig men jag frågar inte en massa frågor för att jag anser att vill du berätta så berättar du det själv utan att jag ens frågar plus att jag avskyr att redovisa för folk vad jag gör.

Dina frågor är inte ens trevliga utan de handlar för de mesta att kunna få ut information om vad jag står, går och är plus vilka jag är med som det om tydligt skulle kunna vara en dejt el om jag har legat med någon under kvällen.

Jag är singel och gör som jag själv känner och då har jag inte någon skyldighet att redovisa för dig vilka killar jag träffar el om ens vilka jag ligger med och sen en sak till, jag träffar inte ens killar för att jag är rädd för dem!

De enda killarna jag träffar är mina kompisar och jag anser att du är en utav dem och inget mer än en kompis men inte ens det fattar du när jag säger det till dig.

Jag har sagt det på sms, telefon och till och med face to face när vi snackat men inget av det jag gör duger för du blir sårad av att jag säger något snällt el när jag säger något elakt så spelar inte någon jävla roll vad jag säger eller gör...

På vilket sätt ska jag ta hänsyn till hur du känner?

Är det genom att stänga in mig hemma så att du vet att jag inte träffar mina kill kompisar ens som du anser mig ligga med, hur jävla dum i huvudet får man vara...!

Det skär verkligen i hjärtat och denna gång av två olika saker.

Jag saknar verkligen den jag gett hela mig själv och lite till åt, du är verkligen allt för mig och att saknaden bara gör att hjärtat näst intill går söner gör saken inte bättre, du är den enda för mig och den enda som verkligen förstår mig!

Älskar dig bästaste vän!

De andra är en kille jag började prata med för länge sen, det uppstod känslor men jag ansåg att de inte var tillräckligt stora och att han var tvungen att säga via sms att han legat med en tjej som formligen fick hela mitt hjärta av det lilla som fanns kvar att helt att gå sönder...

Visst han skrev det bara för att han ville se vart han hade mig men ni skulle sett mig då, satt hemma och slutade med att jag fick åka iväg till en kompis som satt hela kvällen och fick torka tårar och trösta/muntra upp.

Jag tyckte verkigen bra om dig men min hjärta rasade verkigen samman på samma sätt som de innan lyckats med också, motiverigen till att finna en ny kärlek finns inte när jag många gånger vill lägga mig ner och egentligen bara dö.

Det finns inte många ljus i mörkret för min del men du var ett då som slocknade rätt omgående.

Det jobbiga är att jag har lite känslor kvar för den killen och det är jobbigt när jag vet att det inte kommer bli något annat än vänner för jag orkar inte mer.

Är verkligen inte hel inuti mig själv och ingen kommer någonsin kunnna varken sy eller plåstra ihop mig igen.

Du anar inte hur jag känner för dig!

Varje gång jag tänker på dig börjar hjärtat slå både hårdare och snabbare och när jag ser dig hoppar hjärtat över ett slag.

Varje gång jag är med dig känner jag mig hel men är det för att du är min andra halva eller är det bara inbillning?

Jag vet i alla fall att den jag kan vara mig själv med är du, du gör mig lycklig genom att bara se på mig eller finnas hos mig!

Hela mitt innre skälver när vi är ifrån varandra och jag kan känna saknad av dig bara vi är i varsitt rum, det är bara när vi är vid varandra som jag kan känna mig helt lugn och det är även bara du som får mig att känna mig trygg.

Du anar inte vad jag känner för dig men det jag vet är att jag älskar dig och kan offra nästan vad som hellst för dig!