Jag klarar inte av detta mer, vissa klarar att hålla på och leka runt bland andra men sådant finns inte i min värld.

Orken att försöka lappa ihop sår som jag har finns inte längre, jag har försökt länge nog.

När jag förklarar för dig att jag är rädd för allt som har med killar att göra plus kärlek verkar du inte fatta utan du bara kör på utan att ens försöka förstå.

Du ställer frågor som du inte har med att göra och förväntar dig svar men jag får inte ett enda svar utav dig när jag för en gångs skull ställer en fråga.

Du tycker att jag inte bryr mig men jag frågar inte en massa frågor för att jag anser att vill du berätta så berättar du det själv utan att jag ens frågar plus att jag avskyr att redovisa för folk vad jag gör.

Dina frågor är inte ens trevliga utan de handlar för de mesta att kunna få ut information om vad jag står, går och är plus vilka jag är med som det om tydligt skulle kunna vara en dejt el om jag har legat med någon under kvällen.

Jag är singel och gör som jag själv känner och då har jag inte någon skyldighet att redovisa för dig vilka killar jag träffar el om ens vilka jag ligger med och sen en sak till, jag träffar inte ens killar för att jag är rädd för dem!

De enda killarna jag träffar är mina kompisar och jag anser att du är en utav dem och inget mer än en kompis men inte ens det fattar du när jag säger det till dig.

Jag har sagt det på sms, telefon och till och med face to face när vi snackat men inget av det jag gör duger för du blir sårad av att jag säger något snällt el när jag säger något elakt så spelar inte någon jävla roll vad jag säger eller gör...

På vilket sätt ska jag ta hänsyn till hur du känner?

Är det genom att stänga in mig hemma så att du vet att jag inte träffar mina kill kompisar ens som du anser mig ligga med, hur jävla dum i huvudet får man vara...!