Det är så skönt att vara så pass långt bort, det är så skönt att veta att jag inte kan göra ett skit åt det som händer hemma.

Jag ser mot horisonten och vet att där borta finns alla mna problem som väntar på att jag ska komma hem.

Du är ett av dem ska du veta, problemet är att du inte har en aning om det tror jag i alla fall...

Du tror att du behandlar mig bra och dessutom får mig att må bra men nu mera kan inte ens du hjälpa mig att må bra i stjälen.

Förut... ja då fick du mig att må bra för att jag kände att du brydde dig om mig, nu mera känns det mer som att jag står ivägen för dig och ditt liv i och med mina känslosvall.

Allt för många gånger har jag gråtit inför dig och kastat all min skit på dig och nu är jag less på det och jag menar det!

Du säger att "du finns där för mig och att du vill att jag pratar med dig" men varje gång jag pratar med dig får jag samma känsla av att du inte orkar lyssna och vänder mig ryggen åt.

Jag ställer mig då frågan varför jag då ska prata med dig?

Jo en gång i tiden fanns du alltid där dag som natt och jag visste att du älskade mig men nu vet jag ingenting längre.

Du kan ju inte ens prata med mig om vad som hellst så varför ska jag då återigen prata tillbaka?

Ja självklart mår jag bra av att prata men du ser inte ens mig på samma sätt längre för jag tror inte du kan se igenom mig längre, du var den enda som kunde det förut men nu har jag blivit för stark för dig, jag känner inte längre samma behov utav att vara med dig utan jag känner mig mer självständig för jag har blivit mer medveten om mig själv...

Jag minns det som igår då jag läste dina brev till mig och i ett av dem frågar du mig "kommer du ihåg hur allt började?".

Hur ska jag kunna glömma en sådan sak, jag minns det som om det vore igår och förr gjorde minnet mig glad men idag så svider det och håller nästan på att kväva mitt hjärta av smärta.

Jag minns hur lycklig jag var när jag kände att jag fick mina känslor för dig besvarade utav dig, det var som du skrev att det bara klickade mellan oss och det gjorde det verkligen, jag lixom du fick känslan av att tiden stannade just vid det ögonblicket och jag önskar än idag att jag kunde stannat där under stjärnorna tillsammans med dig för alltid, tyvärr så går det inte för tiden rullar bara på framåt och det enda man kan göra är att blicka tillbaka till det som varit och det enda man kan göra något åt är det som händer just nu eller som kommer hända framöver.

4 hela och underbara månader gick och jag blev illa behandlad utav dig men vad gjorde det mig för jag var van vid ännu värre saker, pang sa det en dag då jag insåg att jag inte behöver lyda dig som en hund i koppel som bara ska lyssna till kommandon man från dig, jag kom hem med blåmärken varje helg och sen skulle jag dölja det för min mamma och det var inte precis det lättaste.

Samma dag jag förstod att jag faktiskt är lika mänsklig som du så startade alla våra tjafs och gräl och du blev så förbannad utav det jag sa att du gjorde saker som jag bara kan hoppas att du ångrar än idag...

Hur illa du än behandlade mig efter och att nästan till och med varit nära på att ta livet av mig så fanns jag alltid där för då älskade jag dig så himla mycket!

Jag vet inte om du förstod varför jag tappade tillitet för dig men du var inte precis den första som behandlade mig som jag vore skit värd och jag var less på det eftersom jag kom till en plats där jag märkte att man kunde faktiskt få må bra och jag tänkte inte låta dig sätta käppar i hjulet för det men ändå lät jag dig hålla på som en skit mot mig.

Så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen sa du att jag var en ängel som gud sänt till dig men vet du vad jag är något större än det som du strax därefter fick uppleva, du kunde inte handtera mig utan och det har du aldrig riktigt kunnat heller utan du har bara kunnat få mig lägga band på mig själv och tänka efter vad jag egentligen höll på att göra många gånger och än idag leker du med en dödsmaskin precis som om du inte förstod vad jag är kapabel till att kunna göra men du vet i stjälva verket mycket väl vad jag kan göra.

Varje gång som du sa till mig vad du ville med mig i framtiden så trodde jag på dig för jag visste att vi var menade till något mer som jag varken själv har valt och oavsett om jag vill det eller inte så kommer det att hända om jag inte får ett slut på allt detta!

Alla andra gånger du förklarat för mig att du skulle kunna dö för min skull så tar jag tyvärr det än idag som en lögn för att jag inte förstår varför du skulle kunna göra det för min skull, varför skulle någon som bringat så mycket skit över än kunna göra det för min skull?

Många gånger har du sagt att du ska ändra dig men det händer nästan ingenting, om du fick höra varje gång vi skulle ses, prata i telen eller messar med varandra hur dålig som person du är så förstår du min sits, man kan säga vilka dåliga sidor någon har men man behöver inte upprepa det varje gång man överhuvudtaget ens pratar med varandra för det får mig bara att känna mig värd skit och inte överhuvudtaget ens förtjänar att leva.

Du undrar varför jag lessnat på allt så kan du tacka din dator för det, vill du inte vara med mig så säg det då istället för att sitta med ryggen emot mig varje gång jag är där för jag orkar inte längre se på din rygg...

Och att alla gånger komma hem till dig och bli kallad för hora eller fitta fast jag hör att du menar det på skämt så tycker jag man inte att man kallar någon för sådant för jag blir jätte lessen varje gång.

Kalla man det för skämt att kläcka ur sig sådanna saker vad har man för en jävla humor då egentligen?

Allt som händer mellan oss idag skyller du på mig fast än att du vet att jag inte är största boven i dramat, jag har helt enkelt tappat respekten för dig och slutat lyssna för att det enda jag ändå får höra är typ hur jävla värdelös jag är och hur dåligt jag beteer mig men beteer du dig bättre, mycket av allt det jag har skrivit är saker som du fortfarande inte har ändrat på och så säger du att jag inte kan ändra på mig...

Att jag har blivit den jag är kan jag tacka dig till viss del för och det beror på som du skrev att det var ditt fel från första början.

Du sa även att jag förtjänade någon bättre och ja det gör jag men ändå höll jag mig alltid till dig, jag som du är så jävla trött på alla våra gräl men det som du en gång har startat kommer jag nu få försöka avsluta på vilket sätt det nu blir.

Jag vill också vara lycklig och nej det är jag inte med någon som bringar en massa skit över mig.

Ett förlåt kommer jag inte ta emot för än allt är över så som att alla våra gräl har upphört och en hel del andra saker där bandens knutar behöver trasslas upp.

Jag önskar att jag visste hur mycket du menar att jag betyder för dig men av helheten att dömma så känns det som att jag vore värd skit etfter allt vi gått igenom och hur många gånger du än säger det till mig vad jag betyder för dig så kommer jag inte tro dig för än den dagen du bevisar det för mig.

De dörrar du öppnade hos mig kommer mer än hälften antagligen att vara stängda under resten av mitt liv och jag har lärt mig läxan med att vara blint kär och att vara för snäll.

Det som är mellan oss bara som vänskap kommer kunna att förbättras med en stor ansträngning men att få mitt tillit tillbaka kommer du att få kämpa som fan för...

Av allt detta jag skrivit vet jag inte om du någonsin skulle ta åt dig något utav det men jag vet att jag har lättat på mig hjärta i alla fall och en tung sten har fallit av från den och jag är nu tom på ord och lever endast för mig själv och aldrig mer för någon annan på det sättet igen, aldrig någonsin kommer jag försöka skänka bort mitt liv till någon igen...