Du tog halva mitt hjärta och när allt hände så tog du det med dig så nu när sanningens läge är här så står jag här med ett halft hjärta och jag har inte en aning om vem jag är mer än att jag känner hur jag håller på att tynar bort...

Den du då var för mig kommer du aldrig någonsin kunna bli igen och det saknar jag så mycket att det känns som om andra halvan av hjärtat ska brista!

Sprickorna i andra halvan har redan hunnit börja vandra och om jag kommer kunna lappa ihop det är osäker för jag saknar allt så jävla mycket.

Alla ser mig som den lilla vita ängeln men sanningen är den att det är precis tvärt om och jag håller på att bli galen av att ingen ser mig, inte ens den som kunde se rakt igenom mig förut kan se igenom mig längre för jag är som en mur...

Varje gång du ser på mig så rasar en annan mur jag har byggt upp och jag vet inte varför, är det jag som bryr mig och är blödig?!

Jag vet i alla fall att jag skulle behöva bli en känslokall vägg för att orka leva själv...