Många tårar har runnit och kommer att fortsätta tills jag orkar gå vidare för på det stället jag står orkar jag inte stå så länge till.

All skit kastas över mig och det känns som att allt jag älskar tas ifrån mig på det mer otrevliga sättet efter det andra och jag har länge funderat nu varför just jag?

Varför kan inte jag få leva och må bra utan att ha en massa bekymmer?

Jag önskar så himla mycket att jag kunde få vara som alla andra och nästa gång kärleken dyker upp kommer jag aldrig någonsin mer att yttra mig om vem jag egentligen är för det ställer bara till det ännu mer.

Hade jag aldrig berättat för dig så hade jag inte varit lika bunden till dig som jag är och det värsta är att du ser hur jag lider utav det och har även börjat lida av att jag gör det.

Jag är trött på att blanda in andra i min skit så det är bättre att jag löser allt själv med det jag har kvar, bättre att vända sig till dem som vet och lyssnar.

De som man inte behöver lära upp från grunden!

Jag ångrar så himla mycket att alla mina kompisar får lida för mig skull för att jag inte kunde hålla munnen stängd och det är något jag kommer att få lida utav resten av livet...