Allt som kommer ur min mun måste vara gnäll för dig antar jag, kan inte ens sitta och messa/snacka i telen med dig utan att jag får höra hur jävla fel det är på mig hit och dit, till och med när vi umgås trycker du ner mig i skorna och så har du mage att säga att du får mig att må bra...

Ja jag mår bra av att vara hos dig för då slipper jag vara hemma åtminstonde men om du får mig att må så bra längre vet jag inte.

Tycker du inte gör annat än skäller och gnäller på mig om vad alla mina fel ligger, jag vet att det är fel på hela mig men att skälla på mig gör inte att mina fel blir bättre för de river du bara upp och alla gånger jag sätter mig och gråter inför dig för att jag inte orkar höra på allt skällande så känns det som att du varje gång tar mig för att "jaha nu börjar hon lipa igen"...

Den sista utvägen börjar närma sig sakta men säkert mot min STORA vilja då jag inte vill mista dig som kompis men våran vänskap går helatiden ett steg fram och två bakåt.

Jag vill verkligen inte ta den sista utvägen för jag anser våran vänskap för bra för det, du pratar om att flytta ihop sen med tiden men det kommer förmodligen aldrig att bli så heller...