Konsekvenser finns över allt och bildas av minsta lilla man gör!

Jag är så jäkla trött på att tjafsa och till och med diskutera olika saker med folk för det har jag gjort så mycket så jag springer hellre baklänges därifrån.

Varje gång jag ringer till dig så slås jag alltid av tanken att "kommer det att bli tjafs denna gången också".

Jag var så nära på att säga upp vänskapen med dig för att jag kände att jag hade nått bristningsgränsen...

Sen under den tiden vi pratade så förlät jag och försökte igen och idag av all vår historia innan så är jag rädd för att diskutera minsta lilla i och med att jag mår så grymt dåligt av att gräla/tjafsa med dig.

När man ska berätta att si eller så kanske inte går så blir du så verkligen överdrivet besviken så att de leder till att du varje gång sätter igång med ett stort förhör om varför jag inte kan ses idag eller varför jag inte vill som jag vill vissa gånger...

Du ska alltid ställa en mot väggen och fråga varför och så undrar du varför jag inte pratar med dig knappt längre och det är just därför att jag är trött på att bli lus läst varje gång, de få gånger jag törs öppna munnen och säga vad jag tycker om ditt beteende så typ tar du mig inte seriöst heller vilket gör mig skit lessen.

Du satt alltid för ett tag sen och berättade hur illa jag betedde mig si eller så och fick mig att känna mig värd skit men när jag försöker prata med dig om nått om dig lyssnar du inte ens och så har du mage att gnälla på mig om att jag aldrig lyssnar när vi har vanliga konverationer men jag lyssnar alltid när det är viktigt som mitt eget beteende osv :'(