Hur ska det bli egentligen?

Jag läser 4 kurser på komvux och två på distans just nu och så har min pappa gått bort och den enda han hade var mig så jag mellan alla studier hinna med och röja hans två hus!

Pluggar heltid och det kommer sluta med dåliga betyg plus att jag ska hinna läka mig själv mellan varven...

Hur ska jag hinna med allt när jag står med skit upp till midjan, jag vill inte att plugget ska gå åt helvette!

Vad är fel på mig egentligen??

Vad jag än gör blir det alltid fel och folk blir arga på mig fast jag försöker vara alla till lags...

Alla snackar bara en massa skit bakom ryggen på en och sårar en...

Vart man går eller vänder sig om i världen så gör man alltid fel!

Varför ska det alltid bli en massa gräl mellan oss två, visst jag lyssnar inte och det gör jag inte för att jag inte har någon respekt mot dig.

På samma sätt som du inte har någon respekt mot mig och kastar runt på mig som om jag vore din privata trasdocka som du kunde dra i vilket av de lösa trådarna du ville.

Jag är så himla trött på alla gräl och du skyller det det mesta på mig, ja visst jag har alla fel man kan ha men hur många har inte du då?!

Jag är inte så perfekt som jag önskar att jag kunde vara och det är inte heller du men frågan är har du ställt dig frågan om hur du själv är?

Har du lyssnat ens när någon försökt berätta för dig hur du är?

Jag försöker lyssna på de som vågar komma till mig och förklara på vilka sätt jag är en dålig människa på och det svider lika mycket varje gång jag får det förklarat för mig men det är något man måste ta här i livet också.

Det finns många saker som jag önskar att jag kunde slå ifrån mig och slippa vara med om och dessutom slippa lyssna på.

Varje gång som jag försöker prata med dig så trycker du bara ned mig i diskutionen och sen säger du stolt att varje gång "att jag vinner altid över dig när vi diskuterar".

Du lyssnar ju aldrig när man diskuterar för du är så inne i att sätta dig på en i diskution så det är klar att jag tappar tråden om vad det var jag ville säga...

Det är alltid så att när vi snackar tappar jag tråden för att du ska försöka sätta dig på mig och så får jag därefter inte en syl i vädret, sen är det äver svårt att försöka prata med någon som alltid tror att den vet bäst, i alla fall när det gäller mig.

Sen tycker du att jag ska börja lyssna när jag inte är frisk heller, när du mår dåligt eller är grinig eller vad det nu kan vara så ska alla ta hänsyn till det och då speciellt jag...

Du vill att jag ska vara öppen och ärlig mot dig och berätta ut och in vilka jag snackar med osv. men från ditt håll ska jag inte vara nyfiken...

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad finns det ett ordspråk som går och jag beteer mig likadant mot de som gör det mot mig, respekterar man inte mig till exempel så respekterar jag inte heller dig i sin tur...