Har du någon gång känt på dödem?

Det har jag och den kan jag säga är underbart befriande från all smärta som man har psykiskt och fysiskt.

Alla minnen i sista ögonblicket susar förbi och sen går man vidare dit man hör hemma, du bemöter alla du en gång har älskat och förlorat men de du lämnade bakom dig där all smärta fanns får du vänta på innan de kommer.

Jag har många gånger funderat på och även varit nära på att ta livet av mig för att jag är trött på all smärta som jag helatiden genom går och även all skit som alla kastar på mig...

Senast jag nästan tänkte ta livet av mig var i förr går, stod och hjälpte min kompis med middagen och jag skar upp allt som tillhörde maträtten.

När jag stod och torkade av kniven efter att ha rengjort den när min kompis gick iväg för att göra något kom tanken vandrande om att jag skulle köra in kniven i mig själv...

Men tankarna vandrade inte bara att jag skulle göra det utan även tänk hur allt skulle bli om jag gjorde det med, folk skulle sakna mig eller ja i alla fall vissa vet jag och resten får väl ta det som de vill.

Jag vet att det jag skulle lämna efter mig var sorg och mörker!

Alla ser mig som den lilla vita ängeln, jag är ingen ängel med vita vingar utan snarare tvärt om är jag den som är de svarta fåret bland alla änglar, så som jag alltid lyckas ställa till det för mig...

Vad trött jag blir på alla minnen som man samlar på sig under sin livs resas gång...

Alla minnen svider mer eller mindre precis som man minns dem bättre eller sämre.

Önskar man slapp dem, hur mycket man än flyr så sitter de alltid kvar på en och det går inte att göra något åt utan de förföljer en alltid.

Om man slapp dem skulle man slippa att bli plågat psykiskt och plågad innefrån.

Varför ljuger man egentligen?

Är det för att man känner sig bättre än andra?

Jag förstår inte varför man ska göra det överhuvudtaget, man tjänar inte ett skit på det mer än att sanningen alltid kommer fram i slutändan och då blir det bara jobbigt för en själv...

Jag fattar inte varför alla killar behandlar mig som en påse katt skit, vad har jag gjort för att bli behandlad så?

Inte ett skit har jag gjort och ändå fortsätter folk att lossas som att jag inte fattar att de snackar om mig bakom ryggen...

Killen jag nu senast försökte öppna mig för har sabbat för sig varje gång som jag gett honom en chans, som nu till exempel så är han ihop med sitt ex som han dessutom är förlovad med.

Hon är så kär i honom att hon är blind för kärleken och jag tycker verkligen synd om henne för han vill bli tillsammans med mig och så dejtar han en till vilket jag anser är skit dålig stil i alla lägen mot mig, den andra han dejtar och flickvännen...

Han sitter och gnäller över hur jobbig flickvännen är och ändå är han ihop med henne, så jävla taskigt...

Sen sitter han och tigger och ber om mitt tillit och fattar inte varför han inte får det...

Just ja förlåt man ser inte alltid själv hur man beteer sig och det var haken...

Skriver snart...

Jag förstår mig inte på värdeln fast hela den och allt annat finns innom mig, jag delar den dessutom med flera andra och för att vara den jag är där jag ska förstå alla andra med en blick och kunna hjälpa andra så gott jag kan så är det inte alltid så lätt att alltid kunna göra det.

Fast än jag är full lärd innom ett område finns det många kvar som jag ska lära mig att förstå, för att förstå hur allt runt omkring oss fungerar så måste man lära sig alla delarna vare sig man vill det eller inte "/

Ibland blir jag så less på att det känns som att jag går två steg bakåt och ett steg frammåt...

Man kommer ju aldrig fram dit man ska känns det som...

Nått annat jag önskar att jag kunde vore att kunna prata med andra utom de jag litar på om mina bekymmer, de enda jag kan vända mig till är gruppmedlemmarna för de går igenom nästan samma sak som jag gör bara det att jag har det värst, många gånger önskar jag att jag var som alla andra och inte mer än en människa i förklädd skepnad...

Jag fattar inte varför man ska ljuga för, totalt har killen man dejtar ljugit för en i två eller tre månader och nu igen så är han oärlig.

Han var ute idag och dejtade någon annan tjej och då fick jag verkligen konstaterat att han fan inte har någon stake i sig över huvudtaget...

Om man har tappat intresset för någon kan man väl vara så pass ärlig att säga det istället för att sitta och knipa käft och lossas att allt är som vanligt!

Jag gav honom säker 3-4 chanser att få mig som sin så kallade flickvän men vart enda gång har han sumpat det och jag tänker inte längre sitta och vänta på någon jävla lögnhals...

Jag menar om man säger att man älskar någon annan människa så pass mycket att man vill spendera resten av livet med den så är det ju något som är sjukt fel när man bara sitter och kniper käft, för hans plan B tänker jag inte vara om det skiter sig mellan honom och den bruden...

Jag är trött på att alltid komma i andra hand för folk oavsett vad det än gäller...

Skriver snart...