Varje dag går jag och ljuger för mig själv om vad jag egentligen känner, vem jag har känslor och så vidare.

Jag går och lossas som att jag inte känner något och försöker stoppa undan de skärvor av den människan som kärleken ligger för men de vill fram ändå.

Jag vet att personen i fråga inte förtjänar dem men vad ska jag göra åt de känslor som finns?!

Kunde jag kasta bort dem skulle jag göra det men det går inte! =(

Inte heller vågar jag släppa in nån annan i mitt liv heller, varför då?

Jo för att jag som vanligt sitter olyckligt kär!!

Varför kan inte jag hitta nån som skulle kunna ge mig den kärlek jag söker och jag kunde i min tur ge honom hela mig och där med kunna öppna mig och lita på den personen.

I hela mitt liv har jag sökt ett tillit till en kille men det går uppenbarligen inte...

Det är det jag önskar mig mest av allt men jag vill inte heller lägga min skit på den personen fast han i fråga vill veta allt som jag funderar på...

Om folk visst vem jag var så skulle de inte längre vilja umgås med mig men ändå så finns de där och försöker hjälpa mig med nått som är omöjligt och det kan jag inte annat än tacka de med livet för.

Den dagen jag bestämmer mig för att inte finnas längre så tar jag bokstavligt talat livet av mig...!

Jaha då går man mot mörka tider då, inte bara att vi ät påväg bort från sommaren utan att min allra bästa kompis är påväg bort oxå.

Han börjar lumpen snart och jag vill inte det!

Kommer känna mig liten, ensam och övergiven när han åker... =(

Om han bara visste hur mycket han betyder för mig som kompis, han får mig alltid att bli glad efter ett tag och det spelar inge roll hur lessen jag kan vara och han har tålamod med mig.

Visst kan vi lessna på varnadra och det är för att vi känner varandra så himla bra och vet precis hur varandra fungerar...

Hur mycket tid till allt jag kommer att ha själv det undrar jag i och med att jag ska plugga i veckorna och förhoppningsvis hitta ett helgjobb så jag kommer typ aldrig ha tid att träffa nån... =(

Skriver snart