Alla är inte alltid som du!!! :O

Varje dag går jag och ljuger för mig själv om vad jag egentligen känner, vem jag har känslor och så vidare.

Jag går och lossas som att jag inte känner något och försöker stoppa undan de skärvor av den människan som kärleken ligger för men de vill fram ändå.

Jag vet att personen i fråga inte förtjänar dem men vad ska jag göra åt de känslor som finns?!

Kunde jag kasta bort dem skulle jag göra det men det går inte! =(

Inte heller vågar jag släppa in nån annan i mitt liv heller, varför då?

Jo för att jag som vanligt sitter olyckligt kär!!

Varför kan inte jag hitta nån som skulle kunna ge mig den kärlek jag söker och jag kunde i min tur ge honom hela mig och där med kunna öppna mig och lita på den personen.

I hela mitt liv har jag sökt ett tillit till en kille men det går uppenbarligen inte...

Det är det jag önskar mig mest av allt men jag vill inte heller lägga min skit på den personen fast han i fråga vill veta allt som jag funderar på...

Om folk visst vem jag var så skulle de inte längre vilja umgås med mig men ändå så finns de där och försöker hjälpa mig med nått som är omöjligt och det kan jag inte annat än tacka de med livet för.

Den dagen jag bestämmer mig för att inte finnas längre så tar jag bokstavligt talat livet av mig...!

Jaha då går man mot mörka tider då, inte bara att vi ät påväg bort från sommaren utan att min allra bästa kompis är påväg bort oxå.

Han börjar lumpen snart och jag vill inte det!

Kommer känna mig liten, ensam och övergiven när han åker... =(

Om han bara visste hur mycket han betyder för mig som kompis, han får mig alltid att bli glad efter ett tag och det spelar inge roll hur lessen jag kan vara och han har tålamod med mig.

Visst kan vi lessna på varnadra och det är för att vi känner varandra så himla bra och vet precis hur varandra fungerar...

Hur mycket tid till allt jag kommer att ha själv det undrar jag i och med att jag ska plugga i veckorna och förhoppningsvis hitta ett helgjobb så jag kommer typ aldrig ha tid att träffa nån... =(

Skriver snart

Jag är så sjukt jävla trött och less på att bo hemma...

Det enda mamma gör är att tjata och skälla på mig om allt jävla skit hon kan, känns inte som att hon uppskattar att man ens existerar...

Hon tycker dess utom att han kan göra vad hon vill och när hon vill, inkludera bestämma över mig och mina två syskon.

Hallå jag är inte 5 år längre, jag kan ta hand om mig själv och då fattar jag inte varför hon lägger sig i allt.

Får inte ha mina parfymer eller mitt eget smink på mitt rum ens, sen ser jag även själv när mitt rum behöver städas så det är inget hon behöver säga åt mig att göra men ändå så tjatar hon om det...

Jag städar bara ännu mindre när nån påtalar det för mig att det är stökigt på mitt rum, jag städar det sen själv när jag känner för det och så är det men det är nått hon inte fattar.

Jag är myndig och gör som  jag vill och därmed menar jag att hon inte kan bestämma över mig, jag är hemma eller nån annan stans när jag känner för det och jag gör saker som jag vill när jag själv vill det!

Jag HATAR när andra männiksor säger åt mig vad jag ska göra, det bestämmer jag själv eller så beror det på hur situvationen är lagd...

Skriver snart igen...