Äntligen hemma efter en hel vecka på skolan, så himla skönt men jag har en del plugg att fixa...

Fick urinvägsinfektion i onsdags morse också, så himla jobbigt för jag får det till och från hela tiden vilket är himla störande!

Så jag har varit hos läkaren idag och fick en ny kur med pencelin, avskyr att gå på tabletter...

P-piller det är en sak men när det gäller verktabletter får man tvinga i mig dem, tar lixom aldrig sådant frivilligt.

Den här veckan har jag verkligen ägnat mig åt att fundera hur jag vill ha det på min front med killar, ärligt talat har jag inte kommit fram till någonting!

Jag skulle kunna ge den älsta ett försök men jag är tveksam om jag skulle palla att ha ett förhållande med honom, tror nog det skulle bli för mycket för han kryper som en toffel för mig hela toden och sådant är bara jobbigt!

Men för övrigt på min sida med killar är jag bara så förvirrad, jag vet lixom inte vad jag känner för någon längre för jag vet ju inte ens om jag vill ha någon kille...!

Alla minnen utav honom är allra värst... de är de jag inte kan släppa med honom, en del var possetift men allt negatift väger över betydligt...

Jag saknar det som var så himla mycket och går varje dag och längtar tillbaka till den tid som var men jag kommer aldrig att komma över det om jag ser tillbaka, jag måste se frammåt och släppa allt som var men det är så himla svårt!

Känslorna för honom som ligger kvar är de som är i samband med mina minnen för den personen jag en gång blev kär i finns inte längre och han kommer aldrig at komma tillbaka heller men jag lurar mig själv för han ser ut som den personen jag en gång älskade men han är inte samma person, inte ens på insidan, så jag lurar hela tiden mig själv... =(

Och det är väldigt jobbigt, jag är dessutom rädd för honom vilket inte gör saken lättare.

Man måste få sörja något ett tag först för det är en del i det hela i och med att komma över det...

Jag vet inte längre vad jag ska göra...

Hur stora känlomässiga problem kan man ha egenligen?

Killen som jag är kär i på skolan verkar inte vara intresserad unav mig och känslorna börjar svalna mer och mer för varje dag som går...

Ett av alla problemen är att mitt ex går på samma skola som jag och honom har jag visserligen kvar en del känslor för men jag är dessutom rädd för honom!

Har mitt ex sen i sommras efter mig och en till kille och hur gör man för att inte göra någon utav dessa två lessna egentligen för de har känslor för mig men inte jag för dem!

Allt är bara så tilltraslat just nu eller kan man säga upp och ner...

Gud vad skönt det är att äntligen vara hemma!

Ska rida i morron och kanke åka och bada men det vet jag inte ännu...

Jag har typ träningsverk över allt men ändå, måste lixom öva till hästskötar examen!

Och man övar ju inte genom att bara sitta och glo...

Aja det löser sig, det brukar det mesta göra, har så himla ont i magen bara och jag vet inte varför...?

Jaha idag har jag varit i stallet och ridit med min onda svanskota och mitt ömma lår...

Min kill kompis klev mig på låret igår vilket var helt meningslöst gjort tycker jag för det ledde ju inte till något annat än att jag fick ont!

Och svanskotan skulle jag behöva gå med till en kilopraktor men det antar jag kostar en del pengar och jag är för envis för att gå dit, ska jag gå dit så ska jag ha så ont att jag knappt ska kunna gå!

Magont har jag även haft i två dagar nu och jag fattar inte vad det kan bero på och så mår jag illa...

Håller väl på att få något skit antar jag men aja hur som hellst så överlever jag... =P

So long ;D

Idag hade vi möte för student middagen och jag hoppas att den kvällen kommer att bli rolig, ska ha middagen redan i mars tydligen men det visar sig väl antagligen... =)

Jag längar verkligen tills vi slutar för jag vill bort härifrån!

Bort från alla dessa förbannade minnen och allt skitsnack som går, visserligen är det inte mig det pratas om men ändå det är jobbigt att lyssna på!

Gud vad arg jag var igår kväll, snackar med en kille som är lika gammal som jag är och han är jätte kär i mig men jag vet att det aldrig kommer att fungera mellan honom och mig för han är så jävla hela tiden!

Snackar även samtidigt med en annan kille som också är jämngammal med mig och han och den andra killen känner varandra...

Vad tror ni den första killen gör, jo han går och säger till den andra killen att jag är rädd för honom och tycker att han är skrämmande.

Visserligen tycker jag det också och dum som jag var råkade jag nämna det för också men jag har mål i mun, jag kan lixom prata för mig själv men det fattar väl inte han för där går väl avunsjukan i första hand!

Jag varnade honom till och med för att det räcker med minsta lilla för att sabba mitt tillit men inte kunde han lyssna utan han springer bakom ryggen på mig och skvallrar och det gör mig så kolosalt förbannad!

Han kan ju fanemej hoppa i skjön eller ta sig någonstans där det passar!

Ursh nu är jag sådär lessen och depprimerad igen...

Jag så nyligen på en film och grät en del på slutet av den eftersom jag vet hur det känns att mista en vän eller en bästa vän, har gjort det tillräckligt många gånger!

Sen är hjärtat tugnt för att jag saknar mitt ex också, han och jag var tillsammans i två år och jag saknar verkligen det han och jag hade ihop...

Känner mig så liten för världen just nu och jag vet inte just vart eller var jag ska ta vägen eller göra men en sak är säker och det är att det är inte ett måste att ha någon för att bli lycklig...

Innan jag skaffar mig någon ny kille så måste jag bli hel i mig själv eftersom sårena i hjärtat måste få sin tid att läka och hur lång tid det kommer att ta vet jag ärligt talat inte. =/

Önskar verkligen att jag visste det...